Livet går vidare, en dag i taget och jag är fortfarande jag med allt det innebär. Samma kamp pågår, samma krig mot mig själv utkämpas. Bara nya situationer med samma utgång. Enda skillnaden nu är att jag är inte ensam, inte helt men allt kan inte delas. Vissa saker, mörka saker som förgör mig är inte till för dagens ljus. Min pojkvän vet min historia men inte hur jag döljer tankar idag.
Min blogg heter träningsglädjen men var är glädjen och träningen? Min motion får jag på jobbet, ett jobb som jag aldrig trodde jag skulle få. Lika bra att komma ut med det, jag städar hotellrum. 2 år av min universitetsutbildning har jag läst och hittills har den inte gett mig mycket. Den som väntar får dock se. Nästa år kanske det är min tur att lyckas på den fronten.
Hur jag ska gå vidare i livet vet jag inte för jag tycks alltid falla tillbaks på gamla vanor, gamla demoner i mitt huvud. Att skriva hjälper mig men allt låter så patetiskt när jag sätter ord på det, som att alla mina problem är patetiska. "Skärp dig!" --> problemet löst. Men nej.
Jag passade på att radera nästan hela bloggen och det känns skönt.
Jag känner igen mig, kramar. Jag hoppas du blir frisk från detta helvete.
SvaraRaderaSvar: Jag känner igen ditt namn faktiskt men inte mer än så. Ja, tyvärr är det ju det men som tur är ska jag börja behandling åtminstone.